Vem betalar egentligen kapacitetsavgifterna? Och varför? För att förstå hur allt hänger ihop behöver vi ha koll på hur elen transporteras, elområden och elmarknaden. Här kommer en förenklad förklaring. Det är mer komplex än så här, men detta ger en översikt innan man fördjupar sig i respektive område.
En stor del av Sveriges elproduktion finns i norra Sverige och förbrukningen av el sker till större delen i södra Sverige. Det innebär att elen behöver transporteras långa sträckor och det gör Svenska kraftnät via transmissionsnätet.
Under de senaste åren har mer produktion försvunnit i södra Sverige, vilket innebär att elen i ännu högre grad behöver transporteras söderut. Ledningarna har en viss kapacitet, det vill säga förmåga att överföra el, så det finns ett tak för hur mycket el som kan transporteras. Denna kapacitet påverkas av väder, avbrott för underhåll med mera. Det är Svenska kraftnät som avgör vilket kapacitet ledningarna har, detta för att vi alltid ska upprätthålla hög driftsäkerhet, samt att vi behöver meddela elmarknaden om eventuella begränsningar i överföringskapacitet.
Elområden visar flaskhalsar
Sverige är indelat i fyra elområden. Gränserna mellan elområdena är satta utifrån var det finns flaskhalsar i kraftsystemet, det vill säga var det ibland inte finns tillräckligt med kapacitet för att överföra el till områden där det finns lite produktion. Svenska kraftnät arbetar för att bygga bort flaskhalsarna genom att förstärka och bygga ut elnätet.
När det saknas kapacitet mellan två elområden påverkar det elpriserna. Elpriset blir högre i elområdet där det saknas produktion och el måste transporteras via ledningar där inte finns tillräckligt med kapacitet. Det beror på att dyrare produktion behöver sättas i gång i underskottsområdet.
Elpriset bestäms av marknaden
Elen går två vägar, finansiellt via börs och handelsbolag och via transmissionsnäten. På elbörsen möts elmarknadens aktörer – säljare och köpare. Här sätts elpriset genom att producenterna (säljarna) lägger in hur mycket el som de vill sälja och elhandelsföretag (köparna) lägger in bud på hur mycket el de vill köpa – tillgång och efterfrågan. Elhandelsföretagen är ombud för elanvändarna, hushåll och företag.
Elpriset sätts i respektive elområde utifrån tillgång och efterfrågan, men även kapacitet – det vill säga hur mycket el som kan transporteras till och från elområdet.
Prisskillnaden blir kapacitetsavgift
När det inte finns tillräckligt med överföringskapacitet kan man säga att efterfrågan på överföringskapacitet är högre än tillgången och då finns det ett värde av överföringskapaciteten motsvarande prisskillnaden mellan de berörda elområdena. Prisskillnaden som finns mellan elområden blir en kapacitetsavgift som räknas ut genom att man multiplicerar prisskillnaden med marknadsflödet mellan två elområden. Kapacitetsavgifter kallas ibland även för flaskhalsinkomster.
Låt oss ta ett exempel. I SE2 finns en producent som tillverkar mycket el. I SE3 finns det användare som behöver el, men det finns kapacitetsbrist mellan elområdena.
Producenten lägger in sin el på elbörsen där den säljs till det lägre priset i SE2 i och med att tillgången är god i förhållande till efterfrågan. I SE3 är elpriset högre i och med att tillgången är lägre; det finns inte tillräckligt med kapacitet att föra över all el som behövs och dyrare produktionsanläggningar behöver startas. Elhandelsbolaget i SE3 köper elen till det högre priset på elbörsen och säljer det vidare till sina kunder, hushåll och företag.
Prisskillnaden går till den som flyttar kraften från SE2 till SE3, det vill säga Svenska kraftnät.
Kapacitetsavgiften ska tillbaka
Svenska kraftnät behåller inte kapacitetsavgifterna som kommer in. De ska användas för att bibehålla eller att öka överföringskapaciteten mellan elområden, till exempel genom att nyttja mothandel, investera i nya ledningar eller underhålla och reparera befintliga anläggningar. Svenska kraftnät har även, efter Energimarknadsinspektionens godkännande, använt en del av kapacitetsavgifterna för att dra ner på transmissionstariffen som nätkunder betalar, det vill säga regionnätsbolagen och större producenter.
