Vindkraftens ekonomiska modell bygger enligt Christian Sandström i hög grad på att utveckla, finansiera och sälja projekt – snarare än på långsiktigt lönsam elproduktion. Samtidigt pressas intäkterna när många anläggningar producerar samtidigt.
Vindkraftens expansion i Sverige har skapat en marknad där de största ekonomiska värdena inte nödvändigtvis finns i den långsiktiga driften av kraftverken. Det är huvudtesen i Christian Sandströms aktuella analys, som presenteras i ett nytt avsnitt av podden Gröning & Blomgren Utanför.
Sandström beskriver vindkraften som en bygg- och projektindustri i energibranschens form. Affärsmodellen kan enligt honom ligga i att identifiera mark, utveckla tillstånd, ordna finansiering och därefter sälja projektet vidare. Den som tar över anläggningen får då bära den långsiktiga risken för elpriser, driftkostnader och produktion.
I podden hänvisas till en genomgång av vindkraftsanläggningar som analyserats för perioden 2017–2024. Enligt de uppgifter som återges uppgick omsättningen till omkring 50 miljarder kronor, medan de samlade förlusterna uppgick till 17,8 miljarder kronor. Siffrorna gäller det urval som analyserats och ska därför inte utan vidare tolkas som ett bokslut för hela den svenska vindkraftsektorn.
Prispress när produktionen sammanfaller
En central del av resonemanget är den så kallade kannibaliseringen. När många vindkraftverk producerar el under samma timmar ökar utbudet på marknaden samtidigt. Det kan sänka elpriset just när vindkraftens produktion är som högst och därmed försämra intäkterna för både nya och befintliga anläggningar.
För elsystemet innebär utvecklingen också att mer kapacitet kan behöva byggas i elnät, balansresurser och lagring. Vindkraftens årsproduktion kan vara betydande, men den är väderberoende och sammanfaller inte alltid med efterfrågan. Konsekvensen blir att lönsamheten måste bedömas på systemnivå – inte enbart utifrån kostnaden per installerad megawatt.
Sandström lyfter samtidigt fram projektutvecklare som exempel på aktörer som kan ha tjänat pengar genom att sälja vidare projekt, även när själva anläggningarna haft svag ekonomi. OX2 nämns i detta sammanhang. Det säger dock inte i sig något om lönsamheten i varje enskilt projekt eller om bolagets totala resultat.
Finansiering och industripolitik i fokus
Analysen riktar även uppmärksamhet mot hur vindkraft och andra gröna industriprojekt finansieras. Offentliga lånegarantier, exportrelaterad finansiering och kapital från internationella investerare kan bidra till att projekt drivs vidare trots osäker lönsamhet, menar Sandström.
För svensk energipolitik aktualiserar resonemanget frågan om vilka investeringar som bör prioriteras. Ett ökat elbehov från industri och elektrifiering kräver inte bara mer energi, utan också effekt vid rätt tidpunkt, nätkapacitet och långsiktigt hållbara affärsmodeller. Om nya projekt främst drivs av möjligheten att utvecklas och säljas vidare kan riskerna i stället hamna hos långsiktiga ägare, långivare eller offentliga aktörer.
Bedömningen från Sandström är inte en oberoende genomlysning av hela vindkraftsmarknaden, utan en kritisk analys av branschens ekonomi. Den pekar ändå på ett växande problem för investerare och beslutsfattare: hög installerad kapacitet är inte samma sak som stabil lönsamhet eller ett elsystem med låga totalkostnader.
