Att minska transporternas klimatpåverkan i Sverige med 70 % till år 2030 är en av vår tids största utmaningar. Av drivmedelsleveranserna på 92,3 TWh under 2019 stod bensin och diesel för sammanlagt 85,3 TWh. Sanningen är att inget av de förnybara drivmedlen som vi har idag räcker till för att allena ersätta de fossila drivmedlen. I stället måste vi inse att vi får leva med en mångfald under en lång tid.
Därför är det viktigt att vi inte är snabba på att peka ut vinnare och förlorare utan ser till att alla förnybara drivmedlen finns kvar.
För tio till tjugo år sedan var det etanol som av många sågs som framtidens förnybara drivmedel. Pumplagen bidrog till uppbyggnaden av tankställen och snart var nästan var fjärde bil som såldes i Sverige en etanolbil. Men i stället för att värna om etanolen bytte man stöden mot etanolskatt med den påföljd att försäljningen minskade. Idag är etanolbilsmarknaden i stort sett död.
För tillfället verkar opinionen vara att elektrifiering är det som kommer att lösa transport-sektorns problem. Elen har många fördelar och tillhör definitivt framtidens drivmedel. Idag fungerar den bäst, förutom i tåg, i lätta fordon och bussar. Den svenskproducerade elen är till 98 procent fossilfri men inte förnybar eftersom den fortfarande består av ca 40 % kärnkraft. Vi konsumerar redan i stort sett all den el som vi producerar. Ökar efterfrågan är risken att vi kommer att i större omfattning bli beroende av el som inte är fossilfri.
Vätgasbilen, som drivs med bränsleceller, är också en elbil. Fördelarna är att vätgasbilen går snabbt att tanka och den har längre räckvidd än en traditionell elbil. Ur avgasröret kommer endast vattenånga
95 % av den fordonsgas som säljs i Sverige är förnybar.
En annan miljöfördel är att den inte har lika höga koldioxidutsläpp i produktionsledet, eftersom produktion av batteri till elbilar orsakar större utsläpp än produktion av bränsleceller till vätgasbilar. Idag är vätgasen dock inte tillgänglig i någon större utsträckning. I Sverige finns endast fyra tankställen för vätgas. Såväl produktionen, fordonen och infrastrukturen måste till innan vätgasen kan bli ett reellt alternativ.
Biogas är ett lokalproducerat drivmedel som kan användas i alla typer av fordon. I Sverige finns för närvarande över 200 tankställen. Det finns många bilmärken och modeller att välja mellan. Potentialen är långt ifrån utnyttjad vilket innebär att det går relativt snabbt att skala upp marknaden. Biogasen har en hög miljöprestanda. 95 % av den fordonsgas säljs i Sverige är förnybar. Den flytande gasen är ett bra alternativ för tunga fordon. Räckvidden är lång och verkningsgraden i stort sett densamma som för dieselbilar. Användningen ökar kraftigt i takt med utbyggnaden av tankställen och produktionen av flytande biogas. Flytande biogas kan även användas inom sjöfart, där allt fler fartyg nu drivs med den fossila naturgasen (LNG) vilken kan ersättas med biogas. Dock är den fossila naturgasen fortfarande avsevärt billigare vilket motverkar detta.
Ett fjärde intressant alternativ är biodieseln, HVO100, som även den har en mycket hög miljöprestanda. Fördelen med HVO:n är att den kan användas i befintliga fordon och tanksystem. HVO100 bidrar till en minskning av mängden växthusgaser med upp till 90 procent. Den har snabbt blivit populär vilket har drivit upp priserna. HVO används ofta som låginblandning i diesel och kan då uppgå till 50 %. Nackdelen är att tillgången av den förnybara HVO:n är begränsad och att det mesta är importerat.
Genom att inte upprepa misstaget med etanol utan i stället välja det drivmedlet som passar de egna behoven och förutsättningarna, kan vi bidra till att det produceras mera förnybara drivmedel. Då får vi alternativ som passar olika syften och som gör oss väl rustade att anta utmaningen om en fossiloberoende transportsektor.
Av: Hannele Johansson, sakkunnig biogas och hållbara transporter på Energikontor Sydost.
