EdF storsatsar på nya reaktorer internationellt men på hemmaplan dröjer beslutet om nya reaktorer. I väntan på beslut om EPR fokuserar den franska kärnkraftsindustrin på SMR och långtidsdrift av befintliga reaktorer.

Den franska kärnkraftsindustrins kronjuvel EPR blev inte den exportsuccé som EdF tänkt sig när den lanserades. Efter att flera projekt drabbats av förseningar har beställningar dröjt eller uteblivit. EdF har dock fortsatt arbeta intensivt med EPR både i byggprojekten samt genom olika utvecklingsprogram för att åtgärda de problem som man stött på.

Idag finns två EPR i drift och ytterligare fyra i olika stadier av uppförande i Finland, Frankrike och Storbritannien. När bygget vid Flamanville startade i december 2007 beräknades reaktorn stå färdig 2013. Sedan dess har projektet drabbats av omfattande förseningar och är idag ytterligare försenat med förväntat startdatum 2023. Förseningarna är framförallt relaterade till problem med att uppfylla krav på svetsfogar, dels på huvudångledningen genom anläggningens inneslutning och dels på matarvattenledningen till reaktortanken. I Finland har Olkiluoto 3, som från början beräknades stå klar 2010, fått tillstånd för laddning av härden. Reaktorn förväntas starta under hösten 2021 för att övergå i kommersiell drift under våren 2022.

Förutom Flamanville 3 och Olkiluoto 3 byggs två stycken EPR vid brittiska Hinkley Point C. Även bygget vid HPC har drabbats av kostnadsökningar men med undantag för en utdragen beslutsprocess innan själva bygget startade och en försening på sex månader till följd av pandemin har bygget gått bra. Att bygga två reaktorer på samma plats har möjliggjort synergier och kunskapsöverföring som gjort att byggmoment nu genomförs mellan 25 och 50 procent snabbare vid den andra reaktorn. Till exempel tar det i genomsnitt 16 timmar att installera ett ton stål vid den andra reaktorn, en minskning med 45 procent från tidigare 25 timmar. Förbättringen innebär att man på samma tid som det tog att installera 3 194 ton stål vid den första reaktorn istället kan installera 4 667 ton stål.

I kinesiska Taishan finns två EPR vid Taishan 1 och 2 som är i drift sedan 2018 respektive 2019.

Plan för sex reaktorer i Frankrike
Den franska staten har under en längre tid skjutit upp eller ändrat avgörande beslut för landets energiförsörjning. Ändrade mål och finansiella omständigheter har resulterat i svåra förutsättningar för energisektorn som helhet och för den befintliga kärnkraftsindustrin, samt för den tunga industri som tillverkar komponenter till kärnkraftverken.

Bland annat har man skjutit på och ändrat vad gäller beslutet om att minska andelen kärnkraft i landet. År 2012 beslutades att andelen kärnkraft skulle minska från 75 procent till 50 procent av elförsörjningen år 2025. Dessutom infördes en begränsning om max 63,2 GW kärnkraftskapacitet. För att inte överskrida begränsningen innebar det att landet skulle behöva stänga en eller flera reaktorer när Flamanville 3 tas i drift. År 2015 var begränsningen nära att tas bort av senaten men det accepterades inte av nationalförsamlingen som höll fast vid både begränsningen och datumet 2025.

Efter velande fram och tillbaka sköts årtalet fram från 2025 till 2035 och man förtydligade även att 14 reaktorer ska stänga till 2035. Två reaktorer, Fessenheim 1 och 2, stängdes redan 2020 men inga fler reaktorer förväntas stänga förrän närmare 2030. Enligt beslutet behåller man dock möjligheten att bygga nya reaktorer.

I mars 2016 gick Areva, EdF och CEA ihop och bildade en fransk plattform för kärnkraft (PFN) för att sätta upp och stödja gemensamma mål på medellång och lång sikt. Framförallt skulle plattformen utvärdera reaktordesignen EPR NM och olika frågor kring säkerhet, tillsyn och byggnation. EPR NM, även kallad EPR 2, är en vidareutveckling av EPR med en förenklad konstruktion. Därtill skulle PFN undersöka möjligheterna att upparbeta använt bränsle, djupförvarsmöjligheter, avveckling samt utveckling av fjärde generationens reaktorer.

I oktober 2019 efterfrågade den franska miljöministern och finansministern en studie från EdF om möjligheterna att bygga tre par reaktorer av typen EPR 2 vid befintliga kärnkraftverk. Planen var från början att fatta beslut för ett nybyggesprojekt under mitten av 2021. Sedan dess har regeringen sagt att man inte kommer fatta ett beslut förrän Flamanville 3 står färdig men Emmanuel Macron har begärt att EdF ska skynda på med rapporten.

Vid EdF:s årsstämma i maj berättade bolagets vd, Jean-Bernard Lévy, att man nu lämnat in den efterfrågade planen till regeringen. I rapporten har EdF även analyserat vilka fyra platser som kan anses vara lämpliga och man tillkännagav även att man för samtal med Framatome kring tillverkningen av komponenter till EPR 2. De fyra platserna som anses lämpliga är Penly i Seine-Maritime, Gravelines i Haut-de-France samt Bugey och Tricastin i Rhône.

Trots EdF:s planer är det inte troligt att ett beslut fattas innan 2023, särskilt eftersom Flamanville 3 ser ut att färdigställas efter valet i Frankrike 2022.

Satsningar på långtidsdrift och små reaktorer
För den befintliga kärnkraftsflottan pågår ett omfattande åtgärdsprogram för att förlänga driften av de första tryckvattenreaktorerna, de så kallade 900 MW-reaktorerna, från 40 års drift till 50 års drift. EdF:s planer har nu fått grönt ljus av den franska tillsynsmyndigheten ASN vilket innebär att driften kan fortsätta i 10 år till. Programmet är viktigt både för EdF och för Frankrikes elförsörjning eftersom det skulle vara problematiskt ifall reaktorerna behöver avvecklas i samma snabba takt som de byggdes ut under 70- och 80-talet.

De franska tillstånden skiljer sig från de svenska genom att tillstånd i Sverige inte är tidsbegränsade. Driften av de svenska reaktorerna kan fortsätta så länge Strålsäkerhetsmyndighetens säkerhetsvillkor är uppfyllda. I Finland är drifttillstånden däremot tidsbegränsade men förlängs 20 år i taget, se även Kärnkraft i vår omvärld 2019-12-19.

Förutom förlängd drift av befintliga reaktorer har EdF kommunicerat att man nu satsar ordentligt på små modulära reaktorer, SMR. Enligt Xavier Ursat som är chef för ny kärnkraftsteknik på EdF finns det stor potential för SMR med en ”enorm global marknad” under 2030- och 2040-talet.

EdF utvecklar tillsammans med andra franska aktörer en SMR under namnet Nuward. Det är en integrerad tryckvattenreaktor som är tänkt att byggas i par med vardera 170 MW effekt för totalt 340 MW elektrisk effekt. Reaktorhärden och primärsystemet är inneslutet i en tank som är 13,5 meter hög och med en diameter på fyra meter. Tanken är sin tur nedsänkt i en stor bassäng.

Jämfört med andra ledande aktörer som utvecklar SMR har EdF hamnat på efterkälken. Satsningen på EPR gjorde att fransmännen inte deltog i SMR-racet förrän 2017. För att komma ikapp har bolaget gått ihop med TechnicAtome, Naval Group och CEA. Först var Nuward enbart ämnad för export men efter osäkerheterna kring livstidsförlängningar och den franska satsningen på att bygga EPR2 har SMR seglat upp som ett alternativ även på hemmaplan. EdF säger att små modulära reaktorer har stor potential och utgör ett område som man kommer satsa stort på framöver.

Orosmoln på blå himmel
Förutom osäkerhet om kärnkraften hägrar andra orosmoln i den franska energipolitiken. EdF ägs till 85 % av den franska staten och för att begränsa den statligt ägda energijättens marknadsdominans tvingas EdF sälja omkring en fjärdedel, eller 100 TWh, av sin kärnkraftsproduktion till ett fast pris till sina konkurrenter. Detta genom en mekanism som kallas ARENH. Priset bestäms av en tillsynsmyndighet och är idag 42 EUR/MWh, vilket är något under det genomsnittliga elpriset i Frankrike.

ARENH-systemet och särskilt fastpriset har varit föremål för konstant debatt och tal om reformer under lång tid. Ett stort problem är att volymen el för nästa år inom ARENH inte tilldelas förrän i slutet av november. Varken EdF eller de som köper el via ARENH vet alltså vilka volymer som tilldelas och till vem innan dess. Det kan bland annat leda till att EdF:s konkurrenter tvingas köpa stora mängder el i december när volymen, 100 TWh, inte räcker för full tilldelning till alla.

Olika lösningar har föreslagits, till exempel nya priser, priskorridorer och utökade volymer. EdF menar att priset borde vara högre medan de som köper el genom ARENH tycker att priset borde vara lägre. Dessa diskussioner har nått nya höjdpunkter under pandemin, då minskad elkonsumtion har inneburit låga eller till och med negativa elpriser. Därmed har fastpriset i ARENH-systemet istället för ett lägre elpris inneburit att de som tecknat avtal under ARENH låst in sig för ett mycket högre elpris än marknadens.

För att komma till rätta med ARENH-problematiken, EdF:s dominerande ställning samt finansieringssvårigheter pågår sedan 2018 diskussioner om att dela upp EdF i tre bolag genom projektet ”Hercules”. De tre bolagen skulle kallas EdF Bleu (blå) för kärnkraft, EdF Azure (azur) för vattenkraft och EdF Vert (grön) för annan förnybar energi. Efter uppdelningen i tre bolag skulle 100 procent av kärnkraftsproduktionen inom det helstatliga EDF Bleu säljas till ett nytt fastpris, vilket i princip skulle betyda att 70 till 80 procent av den franska elmarknaden skulle vara reglerad.

EdF har en hel del skulder och står inför stora kostnader för att renovera och modernisera kärnkraftsflottan för drift efter 40 år, samt för att bygga ut både förnybart och kärnkraft. Det är dock svårt att finansiera med dagens struktur på bolaget. Hercules-projektet ses av vissa som ett sätt att förbättra lönsamheten för EdF:s kärnkraftsflotta samtidigt som man möjliggör enklare finansiering av vind- och solkraft. Facken vid kärnkraftverken har protesterat högljutt eftersom det ses som ett första steg att nedmontera EdF. Till saken hör även att det finns krav från Europeiska kommissionen att Frankrike och EdF måste öppna upp koncessioner för vattenkraft oavsett om bolaget delas upp eller inte. Idag ägs 80 procent av vattenkraften av EdF.

Tydliga kärnkraftsambitioner
Emmanuel Macron har ända sedan han tillträde som president 2017 varit tydlig med att kärnkraften kommer att fortsätta spela en viktig roll för Frankrike även i framtiden. Men trots uttalade ambitioner och trots att Frankrike prioriterar klimatmålen högt dröjer flera viktiga beslut. Det återstår att se vad som blir av de franska besluten och EdF:s satsning på EPR, långtidsdrift och på SMR.